Om författaren:

Svensk damhockey i kris

Jag minns för lite drygt ett decennium sedan när svensk damhockey var på stark frammarsch och till och med var med och hotade giganterna Kanada och USA. Ledda av en flera populära profiler såsom Kim Martin Hasson, Erika Holst och Maria Rooth radade det svenska kvinnliga hockeylandslaget upp framgångar – man talade faktiskt om att Sverige inom en snar framtid skulle kunna slå bryta stornationernas dominans och bli bäst i världen på ishockey (även på damsidan)!

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss

Men så blev det alltså inte riktigt. Framgångarna under tidigt 2000-tal, med OS-silvret i Turin 2006 som tyngsta merit, fortsatte inte alls som vi hade hoppats på. Istället började medaljerna utebli och de svenska damhockeyspelarna återvända tomhänta från de stora mästerskapen. Otur menade kanske de flesta i början, men oturen höll i sig och blev till slut en trend omöjlig att ignorera. Trots ökade satsningar på jämställdhet i Sverige, och mer uppmärksamhet och pengar åt damverksamhet inom flera olika idrotter, så tappade det svenska damhockeylandslaget mark. Trots skyhöga förväntning och ett starkt ökat intresse för damkronorna så misslyckades de med att ta de steg som alla väntade på! Finalen mot Kanada i Turin skulle inte bli en engångsföreteelse, utan skulle följas upp med fler finaler – och segrar. Äntligen skulle något land lyckas bryta Kanadas och USA:s totala dominans inom damhockeyn. Men så blev det alltså inte.

Haveri i senaste OS

I OS i Sotji 2014 var dock damkronorna mycket nära att bryta den negativa trenden att inte ta någon medalj i de stora mästerskapen. Efter att ha slagit Japan och Tyskland i gruppspelet lyckades man kvalificera sig för kvartsfinal. Där slog man ut ärkerivalen Finland, men i semifinalen blev USA alltför övermäktiga och vann mot svenskorna med hela 6–1. Bronsmatchen spelades mot Schweiz och blev en riktig nagelbitare. Tyvärr nådde damkronorna inte hela vägen och det blev förlust med 4–3 och en fjärdeplats för Sverige. Men efter turneringen omgärdades landslaget återigen av optimism, och när Leif Boork tog över som förbundskapten var hans intentioner att vinna vinter-OS 2018 i Sydkorea.

Haveri i senaste OS

Men det blev alltså återigen inte riktigt som man hade tänkt sig. Damkronorna inledde visserligen starkt och vann sina första gruppspelsmatcher mot både Japan och Korea. Tyvärr slarvade man bort gruppsegern efter att ha förlorat med 2–1 mot Schweiz och ställdes därför mot Finland i kvartsfinalen. Det blev ingen rolig historia och matchen slutade till sist hela 2–7 till finskornas favör. Det är egentligen spännande hur Finland, som Sverige alltså slog i OS 2014 på fyra år har lyckats gå om oss så snabbt. Där Sverige tidigare hade ett litet övertag har finskorna nu dominerat fullständigt de senaste åren. Finland har utan tvekan gjort lyckade satsningar på sin damhockey, medan Sverige har havererat. Efter uttåget mot Finland blev Sverige tvunget att spela matcher om placering. I den första matchen ställdes man återigen mot Japan, men den här gången blev det förlust. Värt att notera är att Luleås damhockeylag fullkomligt körde över Japans landslag i två träningsmatcher inför säsongen. Därefter tvingades alltså Damkronorna spela om sista respektive näst sista plats mot Korea. Här blev det förvisso en klar vinst, men Sverige slutade likväl näst sist i hela turneringen. Inget vidare resultat när målsättningen var guld. Så befinner sig svensk damhockey i kris? Det ser åtminstone inte bra ut. Vi blir omsprungna av flera andra länder och måste definitivt göra någonting om vi ska ha en chans att utmana om medaljerna i framtiden!

Sparad i: Blog

RSSComments (0)

Trackback URL

Kommentarer inaktiverade.